Du måste logga in för att läsa det här inlägget.

Retroörngott som jag hittade på Stadsmissionen för ett tag sen. Funderar på att sy nånting av dem.

Igår så sprang jag Tjejmilen! Eller sprang är väl en sanning med modifikation, jag kom runt på 1.39 så det var inte toksnabbt men jag tog mig runt i alla fall. Nästa år funderar jag faktiskt på om jag ska ha lyckats träna såpass att jag kan lubba hela vägen. Ja ni hör ju. Det säger jag som avskyr att springa.

idag ska vi dra iväg till bakluckeloppisen för att titta på grejer. Jag älskar loppis. Förra gången köpte jag fina byxor, kjolar osv. till ungarna för inga pengar alls.

Min chef är bra hon. Vår lilla utmaning resulterade i att vi var ute i skogen och letade svamp med barnen. Jag fann mig själv sittandes i gräset med Nike ätandes matsäck (pastasallad är sisådär lätt att äta i skogen) medan fåglarna kvittrade och ljuset strilade ner mellan trädden. Vi letade ekorrar och svampar och hittade skalbaggar som var ena riktiga skatter.
Jag var på E:s (min systerdotters) sista dansuppvisning. Hon har dansat hiphop (typ) sen hon var elva och nu skulle de alltså splittras. Herregud vad de grinade på slutet. Jag hängde så klart på. Blödigare människa får man leta efter. Sen var det så himla kul att se henne dansa för de var så jäkla bra! Jag blev så peppad av att se henne så jag funderar faktiskt på hur jag kan få in lite dans i mitt liv. Kollade på House of Shapes som ligger hyfsat nära jobbet förut men var inte så sugen på ett gymkort där men kom på att jag kan gå nån danskurs där och sen komplettera med gymmet übernära jobbet. Imorgon börjar jag i alla fall med att boka in en introduktion på gymmet och köper ett klippkort/10 ggr. Jag vill inte köpa ett gymkort som sen bara blir liggandes.
Apropå danskursen. Det känns lite pinigt att börja dansa när man är 30+ och så ska man stå där bland alla yngre (inbillar jag mig) men jag tänker skita i det för jag gillar verkligen att dansa och om jag ändå ska träna så kan jag lika gärna göra nåt jag gillar. Och komplettera det med mindre roliga saker som styrketräning och kondis.

Det har varit en del att göra på jobbet och mer lär det bli, eller kanske inte mer men lite andra arbetsuppgifter. De senaste veckorna har jag suttit i ett system och jobbat med veckobladen och SERIÖST. Jag älskar mitt jobb, jag gör verkligen det men det där datasystemet som jag skriver in veckobladen i…
Min dator och det samarbetar inte så bra så ibland när jag har skrivit recept från grunden i säg 2 timmar och sen ska spara så har det hänt att allt försvunnit. När man dessutom inte sitter och skriver av recept utan skriver från scratch baserat på lite lösa anteckningar som t ex. Fisk, ugnen, 200°, broccoli, grädde jamen ni hajar.
Jag går i taket.
Anyway, i veckan så hände det såklart igen och jag blev så arg att jag höll på att börja gråta. Sen så är det nog lite hormoner som spelar in för lite senare så bröt jag ihop när kamerainställningarna på jobbkameran inte gick att få till så jag stod uppe hos K och grät Lille Skutt tårar medan jag argt sa: - Jag är INTE lsedsen, jag ÄR förbannad!
Hon tog det med ro i alla fall och hjälpte mig ställa in dem så var allt frid och fröjd igen. Men iaf. Det där systemet. jag satt ju läääänge med det och sen när jag väl kom hem så var jag så uppe i varv att när jag väl gick och la mig, och jag var trött så låg jag bara och vred mig och hade det på näthinnan.

På fredagsfikat så pratade jag och Kicki om det att det är svårt att koppla bort jobbet just för att det är så himla roligt. Jag skulle köpa blöjor på MAXI och det slutade med att jag började scanna affären på Fredagsmysprodukter. Men iaf. Vi pratade om det och att vi alltid är uppkopplade. Jag twittrar ju rätt mycket och hänger rätt mycket på Facebook och Kicki likaså.
Så säger hon: Jag har en utmaning. Vi ska inte twittra eller facebooka från fem idag till måndag morgon.
Vi kom överens om det och genast blev det jobbigt. Man märker hur mycket man ”bara ska” när man inte kan göra det. Det känns som om jag ”avgiftar mig”. Det låter heeelt galet men sen klockan 5 har jag säkert tänkt ut 20 tweets eller statusar som jag så gärna vill posta. Jag lever mycket av mitt sociala liv på nätet, jag har gjort det i säkert 12-13 år och för andra som inte gjort hela svängen med dagböcker på nätet odyl. så är det svårt att förstå.
Det är nyttigt för mig att göra det här även om det är en kort period (som jag nog får omvärdera) för jag är alltid uppe i varv. Jag känner inte efter hur nånting känns utan kör bara på.
På måndag ska jag i alla fall boka in en introkurs på gymmet nära jobbet, köpa 10-kort till att börja med och börja träna. Jag har dålig kondis, är trött, har svårt att sova, ont i ryggen och är för tjock helt enkelt. För tjock för att må bra och för tjock för att känna ig snygg och jag vill faktiskt känna mig fin ibland oavsett hur jag är klädd. Jag vill inte behöva tänka på hur tröjorna sitter osv.
Jag vill vara mitt bästa jag helt enkelt. (Nu fokuserar jag inte på det utseendemässiga utan helheten)

Alltså 10 felfria skålar för en femtiolapp känns som ett ganska bra kap. Jag rensade ut alla mina udda skålar som sett sina bättre dagar och stoppade in de här i skåpet. Sen är såklart frågan: Hur länge kommer de vara tio stycken med mina busungar i närheten?

Busungarna ifråga. Man kan riktigt se att de fnular på nåt eller hur?

Och om nån tänker bli sådär jobbig och fråga hur många skålar jag har hemma egentligen så tänkte jag helt enkelt ignorera de kommentarerna.

Jag glömmer att han aldrig sett hur gröna hennes ögon är och hur lik hon är mig.

Jag glömmer att han aldrig sett henne gå vingligt när hon precis lärt sig gå.

Jag glömmer att han inte vet hur ljuvlig hon var som bebis.

Jag glömmer att han inte vet att hon har ”våra” färger.

Jag glömmer att han inte sett Stella som 2, 3 eller 4-åring. Att han inte kommer få se henne som 5 och 6-åring heller.

Det kan ha varit en helt ok dag, man jobbar, man åker hem, det vanliga vardagslunket, inget extraordinärt. Men när man väl satt sig i soffan och slappnat av så känns det som om nåt gnager i bakhuvudet. Det är en saknad som växer sig starkare och starkare och då vet man precis vad det är man saknar. Ibland kan jag inte ens tänka mig att pappa inte funnits när Nike var liten, att det var så längesen att jag måste ha fel tidsuppfattning trots att jag vet att han dog innan hon fanns. Vissa dagar är verkligen värre än andra. Idag blev uppenbarligen en sån kväll.
Jag saknar dig, hör du det?!

HM är himla farligt farligt alltså. Nu hoppas jag bara att de där leggingsen inte är i nåt glansigt material. Det där trädlinnet, sa jag att jag älskar träd?

Eller nåt. De är ljuuuvliga men fasen så svåra att få av men de lär kosta mer att skicka tillbaka än att sälja så jag tänkte kolla ifall nån av er är intresserade? Strl 37.

Tja jag vet inte. Hur nördig är man på en skala om man faktiskt betalar 100 kr för att hotta upp ett SL-kort? Bonusen är såklart att få kika på de här små älvorna varje dag. Vem blir inte glad av det. Mina tjejer.
Imorgon, eller idag snarare (klockan är över 12) så är det dags att jobba igen. Och rodda hela barnkarusellen själv till nästa torsdag då Jonne kommer hem. Hade missuppfattat honom och trodde att han skulle komma hem den här torsdagen. Gaah! Jag lär ha häcken full i alla fall.

Jaja, god natt