För fem år sedan skrev jag texten nedan. Ungefär vid den här tiden till och med. Det hade varit en så sjuk, sjuk dag och jag gick runt som i ett vaccum och undrade när den förbannade mardrömmen som jag hamnat i skulle ta slut. Det gjorde den ju aldrig för fem år senare så har jag fortfarande en död pappa som dog i en hjärtattack hemma i tvfåtöljen utan att ens ha fått träffa sitt yngsta barnbarn. Jag saknar fortfarande så djupt ibland att jag får svårt att andas. En tid efter så minns jag att jag försökte förklara att jag nästan hellre velat att han skulle ha dött i cancer för då hade jag i alla fall vetat att han skulle dö och då kanske jag ändå hade haft en chans att säga hejdå, att få knyta ihop säcken. Och nej, det såklart jag inte hade velat det. Man vill inte se nån man älskar plågas till döds men jag försökte förklara den där känslan av det där oavslutade kapitlet. Men å andra sidan så hade det kanske varit precis lika hemskt att ta farväl av sin egen pappa? Jag vet inte. Jag vet bara att jag har en liten hoppetossa här hemma som fyller fem i mars och har sin morfars hårfärg. Den han aldrig fick träffa. Och jag minns att jag tänkte på förmiddagen: ”Det är fem år sedan idag och jag bryter inte ihop. Det går framåt.” Och nu sitter jag här och gråter. Såklart.

Det känns så overkligt att ens skriva det här och att jag ens kommer på tanken att skriva nu men jag har gjort konstiga saker hela dagen. Eller de är inte så konstiga i det vardagliga livet. Jag har varit hos barnmorskan, jag har kört bil, jag har pratat med folk, t ex när jag köpte take-away. Jag tog tom ett foto av en familj när jag åkte från syrran när de bad mig.
Men just idag är de helkonstiga för min pappa dog imorse. Han är död och nu när jag skriver det så börjar jag gråta igen men innan så har jag suttit och kollat på tv med Jonne och Lollo och tom skämtat och skrattat åt saker. Jag är så sjukt jävla chockskadad så jag vet inte hur jag ska reagera. Han bara dog, utan förvarning. Vi var där i förrgår och de passade Stella medan vi åkte en snabbis till IKEA och nu finns han inte mer. När Jonne sa det så höll jag fysiskt på att kräkas. Sen så tog jag bilen hem till syrran. Och jag läser den här texten och den känns som ett stort skämt. Det kan inte vara sant. Det känns om om nån har hittat på allting och imorgon ringer han och frågar om nån räkning som jag ska kolla så att den betalats in. Och sen blir jag så sjukt ledsen för jag ska ha barn om nio veckor och han får inte träffa henne. Han kommer aldrig få träffa henne och Stella kommer inte komma ihåg sin morfar.