Det ligger nåt harmoniskt i att göra vardagliga saker just idag. Jag tvättar enorma mängder tvätt, drar ett varv med dammsugaren och testar att vira bacon runt kycklingfiléer fyllda med färskost. Allting är normalt. Vardagligt.
– Vad gör du mamma? säger min älskade minsting. Stora är outsourcad till bästa kompisen och när jag ringde så gick allt så bra. Hon behövde inte hämtas förrän lilla skulle sova. Mycket spring i benen där och mycket kärlek hyser de två för varann. Bra så.
Jag har suttit som klistrad framför tvn, Twitter och nyhetsflödet och har försökt att förstå. jag har läst och läst och gråtit. Rösten har brutits när jag läser upp vissa delar för min vän. Jag föreställer mig skräcken hos ungdomarna på ön. Läser hur gärningsmannen skjutit ner 7-åringar som följt med sina föräldrar på lägret, hur 14-åringar ringt hem till sina föräldrar och skrikit i panik. Nästan kunna känna vanmakten och maktlösheten hos föräldrarna som fått det samtalet. Jag vet inte vad jag hade gjort själv och mitt hjärta är öppet för dem. Jag gråter och gråter, både för föräldrarna som kommer titta in i tomma rum där deras tonåring aldrig mer kommer hem och de skräckslagna ungdomarna vars liv togs på ön. Skräcken hos alla överlevande. Hur lång tid tar det innan man blir människa igen? Blir man nånsin det? Mitt i allt detta så visar Norges statsminister vilken man han är, vilket stöd han ger till sina landsmän i deras stora sorg.

We must never give up our values.
We must show that our open society can pass this test too.
That the answer to violence is even more democracy.
Even more humanity.

På Twitter så kärleksbombas det.
”Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen.”

Det är ju så. Vi kan inte falla i samma mönster som gärningsmannen även om det är svårt. Enda sättet att visa att man är bättre än onda människor är att visa sina nära och kära hur mycket de betyder för en. Och behandla sina medmänniskor med respekt och medkänsla.

…eller nästan i alla fall. 😉
Vem tror ni fick hem ett ex av Västerbottensost kokbok 100 vinnande recept?

Jepp, moi!
Då inte i egenskap av matbloggare utan för att jag faktiskt har med ett recept i den! Ser ni! Ser ni!

Jag skickade in mitt recept på Potatis -och jordärtskocksgratäng så det är den bilden som syns längst ner. Eller nåja, man ser inte så mycket men på sidan 109 finns mitt recept. Jag satt faktiskt och verkligen läste igenom boken idag och det finns en hel del intressanta recept men det jag undrar mest över är hur jag ska få tag på kvanne?
Bilderna i boken var för övrigt väldigt vackra och stilrena. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av kokboken, jag tänkte mig nog nån budgetvariant med fula foton men de är schnygga som bara den. Om ni gillar ost, köp den. 🙂

Jag veeet men de är ju så tacksamma att äta tycker jag. Behöver inte lägga upp nåt regelrätt recept såvida ingen kräver det men ville bara tipsa om ICA Selections frysta Edamamebönor. Det är de där gröna i röran. Väldigt goda de med.

Och den där fina skålen fick jag i present tillsammans med ett par superfina salladsbestick rån Middagsfrid när vi var på konferens. Då hade jag hunnit jobba… 3 dar. Har jag sagt att jag jobbar på ett företag som är väldigt måna om sin personal? Är väldigt kär i mina arbetskamrater. Och arbetsplatsen ska jag kanske tillägga. Jag får laga mat, det dräller av kokböcker överallt, jag skriver recept, planerar måltider osv. Ja inte bara jag, resten av menyplaneringsgruppen också. Dessutom så är de lika insnöade på ekologiskt, närproducerat och etiskt som jag.
Jag sa att jag älskar mitt jobb va?
När jag ändå jobbar där så är det inte mer än rätt att jag prövar produkterna så från och med nästa vecka så är jag Middagsfridskund och provar deras 5-dagarskasse. Det ni!
Kan erkänna att det är lite självbevarelsedrift också. Jonne lagar maten i veckorna och för att gardera mig mot att slippa korv och makaroner eller rätter utan sallad så tyckte jag att den här lösningen var så fiffig. 😉

Som ni har märkt så är jag ingen frekvent bloggare även om viljan finns. Med 2 små barn och ett nu pajat objektiv så blir det lite sporadiskt sådär men jag känner att det är ”good enough” just nu. Nu vet jag inte riktigt hur ofta det blir framöver eftersom jag har fått jobb på Middagsfrid!
Jag skojar inte när jag säger att det är bättre än julafton att jobba där. Jobbade min första dag idag och fick en hel drös med dokument att sätta mig in i, alla matrelaterade. Blev bjuden på lunch, fick en välkomstpresent i form av Nigella-salladsbestick och fick sen hänga med på grillkväll hemma hos Kicki eftersom de provlagade och plåtade för Sydsvenskan. Den där potatisbakelsen med räkor som Dominique fotade här nedan var SÅ GOD. SÅ. GOD.

Och på torsdag är det konferens. Som sagt, jag klagar inte. 🙂 Och förtränger helt att jag har ett radhus som behöver städas och ett 4-årskalas att rodda på söndag. Vem behöver sova? 😉

Ibland blir vi som stora galna familjen här hemma runt middagstid. Kan nån förklara varför ungarna börjar yla i kör när middagen står på bordet? Och gör de inte det så bryter de garanterat ihop när man själv preciiis hunnit sätta sig efter att ha farit runt och hämtat nåt kvarglömt glas eller nåt annat. Jag kan duka upp hela kylskåpet på bordet och ändå får jag gå och hämta nåt.

Ni ser hur beskedliga de ser ut? Skenet bedrar kan jag säga!

Just den gången så hade jag gjort kyckling, chévregratinerade rödbetor, vitkålssallad och potatishalvor till middag som faktiskt blev rätt uppskattat av småtrollen.

Fast deras tallrik såg inte lika aptitlig ut som min…

Recept på rödbetorna kommer. De blev faktiskt en riktig fullträff!